Schamponering i andra länder började i början av 1930-talet. Innan schampo använde människor huvudsakligen tvål, tvättmedel och tvättpulver för att rengöra hårbotten och håret. Senare användes kokosnötsoljetvål för att göra flytande schampo. Tvål-baserade schampon hade dock många nackdelar, särskilt i hårt vatten. Tvålar gjorda av kaliumfettsyror skulle bilda klibbiga fällningar när de stötte på kalcium- och magnesiumjoner i hårt vatten, vilket lämnade rester som var svåra att skölja av håret. Dessutom gjorde tvålbaserade schampon håret klibbigt, matt och svårt att kamma.
I början av 1940-talet introducerades flytande emulgerade schampon och krämemulgerade schampon gjorda av natriumlaurylsulfat. Jämfört med tvål har schampo flera fördelar: starkare löddrande och rengörande kraft, producerar rikt skum även i hårt vatten; lättare sköljning utan att lämna onödiga sediment eller rester; och skonsammare än tvålprodukter.